En period var jag t.o.m. kraftigt underviktig.
Dom senaste åren har jag sakta men säkert gått upp i vikt.
Man kan säga att jag på ca 20 år gått upp ca 25 kg och landade på ungefär normalviktig.
Sista åren har jag dessutom lyckats få till en liten muffinsform (när volangerna putar ut lite över byxkanten)
Detta har inte gjort mig det minsta, jag är över 40 och fått 3 barn och jag har kännt mig extremt kvinnlig.
När jag och Karln träffades var han lite överviktig, sen har han med åren lagt på sig mer och mer och landade på mycket överviktig.
Vi har tagit tag i saken och han går nu ner i ganska bra takt genom att räkna kalorier.
Tyvärr vart det lite olycksfall i arbetet och jag har gått ner ca 4 kg.
Och helt plötsligt är det något alla pratar om.
-Men va smaaaaal du har blivit! Och får det att låta som nåt positivt.
Eftersom jag tycker utseende och vikt är den minst viktiga "egenskapen" hos en person och jag kämpat som en gnu i satans massa år med att gå upp i vikt för MIN skull så blir jag vansinnig, både arg och ledsen. Att dom sen tydligen tyckt att jag har behövt gå ner i vikt skiter jag högaktningsfullt i...
Folk som känner mig borde veta (och mina närmaste vet och kämpar med mig för att vända viktnergången) att detta är inget jag vill, inget att uppmuntra.
Jag skulle ALDRIG kommentera en persons vikt om personen själv inte tar upp det, jag skulle ALDRIG (och jag känner inte heller nån annan som skulle) säga
-Men va tjock du har blivit, t.ex.
Varför är vikt så jävla viktig (om vi nu inte pratar om skadlig över/undervikt)?
Vad spelar det för roll vad jag väger?
Och oavsett om jag är underviktig, normalviktig eller överviktig är jag framför allt Jätteviktig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar